Vi har våra mörka stunder och det känns varje gång som att jag ska falla ihop i bitar när vi inte är sams och ni mår dåligt pågrund av mig och mitt beteende.

Förlåt... Det är inte meningen att ni ska behöva känna såhär.

Ibland vill jag bara att vi aldrig mer ska bråka, men varje gång blir det snedkliv.

Jag älskar ju er mest av allt, men varför måste det blir såhär jämt?

Jag vill inte gå balansgång mellan mamma och pappa, jag vill kunna ha båda lika ofta, men jag kan inte hjälpa att ag trivs bättre på det andra stället?

Förlåt pappa, för att jag inte har sagt något tidigare, men jag ville vänta, jag vågade liksom inte säga det för jag var rädd att du skulle bli arg och besviken... men, det är ju inte ditt fel att jag inte trivs.

Det är dom andras.

Jag älskar dig en massa men jag trivs inte med resten av din familj.

Jag försöker ju få det bra, men det lyckas ju aldrig.

När jag skriver det här rinner det en tår nerför min kind, den är till dig pappa, för den underbara person du är och för att du ställt upp för mig i hela mitt liv.

Tack pappa, men förlåt...

Jag kan inte...

jag älskar dig <3